Jorå, slussen öppnade som det var sagt, men vi väntade ett par dagar till innan vi slussade in i Mittellandkanal (MLK). Vi förstod att det skulla vara många pråmar som hade legat och väntat i flera dagar på att få passera, därför gjorde vi oss ingen brådska.

Mittellandkanal är Tysklands längsta konstgjorda kanal/vattenväg, ca 326 km och går i väst ostlig riktning, en ren och rak transportsträcka där man möter och blir omkörd av jättestora pråmar. Det är inga slussar på den biten vi skulle åka på och inte några broar som måste hissas för oss, utan det är bara och “tuta och köra”, inte heller så mycket att titta på. Vädret är inte det bästa heller, men med min nyinköpta regnjacka blir jag inte blöt. Den fungerar som på en gås – det är bara att ruska på sig så åker vattendropparna av.

Anders såg att brandförsvaret hade övning vid en av våra övernattningskajer, han gick dit och förhörde sig hur brandförsvaret/räddningstjänsten är organiserad här. På alla fordon står det “Freiwillige feuerwehr” alltså frivilliga brandförsvaret. Alla jobbar utan lön, men utbildas förstås i olika steg till olika funktioner. Dom flesta är ganska unga och som i Sverige även kvinnlig personal. Intressant att statusen med att vara brandman är så hög att man jobbar gratis. Det är så som Sjöräddningen i Sverige fungerar. Alla fordon var mycket moderna och välutrustade. I storstäderna är dock inte räddningstjänsten byggd på frivillighet.

I Tyskland kan många prata engelska och i Nederländerna kan de flesta det. Det blir nog så när man har ett minoritetsspråk som också svenska är.

“Vår fritid för er säkerhet”

Nästa stora stad vi stannade i var Hanover ca 550 000 invånare. En marina med mycket vänligt och serviceinriktat mottagande. Vi fick ligga längst ut i marinan och kände tydligt av när pråmarna åkte förbi – även om de drog av lite på farten när de passerade – samt att det blåste en del. Det var lite som i gamla tider när vi låg i ankarvikar och gungade. Men med alla fendrar på plats mellan båten och de oskyddade järnbalkarna och ryckdämpare på förtöjningstamparna så uppstod inga skador och vi sov gott.

Rosita och Bernhard skulle resa hem i ärenden och bokade en vecka i marinan för Columbia. Kvällen innan de skulle resa hem bestämde vi att ta en avskedsdrink i Unisax, de kom då med “take away”-sushi och bjöd oss på, vi blev så överraskade och glada, sushi har ju kommit att bli vår gemensamma älsklingsrätt. De hyrde bil och reste hem nästa dag.

Efter första natten gick vårat bästa vindskydd iväg (en hög mototbåt som låg framför oss och skyddade lite mot vinden) men på eftermiddagen kom en ny motorbåt och lade sig framför oss, vinden hade då mojnat något. Vi hälsade artigt på varandra när vi möttes på bryggan (moin). När vi senare gick tillbaka till båten såg vi deras flagga, de var svenskar! Vi låg ju med fören mot varandra och flaggorna sitter ju i aktern så ingen av oss kunde se det först. Nästa gång vi möttes började vi prata och bestämde oss för att fortsätta prata över lite mat på marinans restaurang, väl där så upptäckte vi att det var ett populärt ställe, det var fullt.

Anders och jag hade tidigare på dagen varit i centrum via buss och köpt en biljett som räckte hela dagen för fem personer och den gällde ju fortfarande, så vi fyra åkte in till stan och åt gott där i stället. Det blev en mycket trevlig och god stund med mycket prat. De var SXK:are från västkusten och vi kom fram till att vi kände till flera av deras kretsmedlemmar. Anne-Beate och Börje – tack för en trevlig kväll, hoppas att vi ses igen.

Nästa dag åkte vi till stan igen för att berika oss, från turistbyrån fick vi tips om att på egen hand gå den ca 4,5 km långa “röda linjen” som målats på trottoarerna. Kul att vandra runt och veta att man kommer tillbaka till samma ställe. Det fanns flera pampiga hus och kyrkor samt en del gamla hus med det typiskt tyska träbeklädnaden i mönster. Vi var inne i ett stort rådhus, där fanns modeller över staden innan andra världskriget, efter andra världskriget och hur det ser ut idag. Man förstår då varför det inte finns nästan några gamla byggnader kvar.

Vi reste vidare efter tre dagar och betade av Mittellandkanalen och slussade in i Elbe Seiten kanal via en sluss 17,5 meter upp, bakom två stora pråmar, vi kände oss som en liten lort bakom dem.