Första stop i Belgien var Dinant, saxofonens skapare – Adolphe Sax – som jag skrivit om i ett tidigare inlägg, när vi reste ner till Medelhavet 2017. Staden var sig lik, mycket besökare, restauranger och butiker. Vi tittade in i en liten butik som annonserade att det hade 450 sorter av belgisk öl, däribland många sorters trapistöl – som är bryggt i kloster av munkar och finansierar deras omkostnader och underhåll av klostren. Vi köpte en flaska som det stod Dinant på. Det är många saxofoner på sta’n.

Nästa stad vi stannade i var Namur, en stor stad med floden Maas som flyter igenom. Det var lördag och basdunkande turistbåtar åkte fram och tillbaka på floden med stojande, glade resenärer. Sedan vi kommit in i Belgien så blev det annan standard på slussarna, de var större och modernare. Nu var det inga fjärrkontroller mer. Nu sköter en slussvakt knapparna efter att vi ropat upp på på Vhf:en eller ringt på telefonen. Många gånger är slussen klar när vi kommer, det lyser grönt ljus och vi kan köra in direkt och förtöja och vi får ofta sällskap av stora pråmar. Vi slussar fortfarande ner.

Sedan åkte vi till Liege, när vi passerade den här sträckan på nervägen 2017, så var vår uppfattning att det var en ruffig sträcka med mycket industrier och skrothantering utmed kajerna och plastflaskor och annat skräp i vattnet. Nu fick vi anledning att omvärdera det. Det var mycket industri i utkanterna av staden, men i staden var det riktigt fint, de har bla en mycket spectakulär järnvägsstation, arkitektritad av Santiago Calatrava – mannen som ritat det ännu mera spectakulära konst- och vetenskapsstaden med omgivning i Valencia, och det syndes.