I Canal de l’Aisne a la Marne besökte vi staden Reims – man säger att det är champagnens huvudstad. Vi hade förbokat två platser i marinan men när vi anlände så var en av de reserverade platserna upptagen och den andra var för trång för våra båtar. Vi trixade dock in oss på andra platser så allt blev bra. Lappen om reserverad plats satt bakom en buske så det var inte så lätt att se. Det var ett fasligt oväsen från trafiken, som tack och lov lugnade ner sig till natten.
Förutom champagneförsäljning överallt så finns en imponerande katedral som tornar upp sig i stadens mitt. Vid midnatt på lördagar bjuds åskådare på en spektakulär ljusshow, det ville vi se. De här dagarna var det också en marknad på temat medeltid, med gycklare, tidsenligt klädda människor och tidsenlig försäljning av mat, dryck och hantverk till medeltida musik.
Vi blev inbjudna till Columbia på kvällen och vi delade på en liten flaska champagne innan vi gick till staden för att uppleva ljusspelet, tillsammans med hundratals andra.
Vi reste sedan vidare och en av platserna vi stannade vid blev Rethel en plats som enligt våra pilotböcker skulle ha allt av faciliteter. Vägen dit var mycket beväxt och in till kajen var det som att åka på en gräsmatta, det gick inte att se hur djupt det var så vi körde så sakta intill, det gick ju bra. Det fanns spår av elsladdar utan el som hängde ut ur en peidestal och hål där det funnits vattenkranar, men inget vatten. Ett duschrum som spindlar tagit över och toalett som någon varit arg på. Allt var helt bortglömt, torr gul gräsmatta och inga blommor. Men vi låg ju tryggt för natten. Rosita skrev senare till stadens borgmästare om hur bedrövligt det var och fick faktiskt svar några dagar senare om att de var i en förhandlingsprocess sedan några år!!! med vem som skulle sköta området. Själva stadscentrum var ändå fint och trevligt.
Nästa etapp var om möjligt ännu “gräsligare”. Vi fick stanna till och rensa otaliga gånger. Columbia fick stopp i kylvattenintaget och vågade därför inte köra motorn. Vi bogserade dem till närmaste plats att förtöja och Bernhard drog på sig våtdräkten igen och dök ner för rensning av filtret under båten, han tittade också till vår propeller, tack för det. Efter denna strapatsrika dag avslutade vi med lite grillat.
Så fortsatte vi färden och stannade för natt och därmed kanal vi till Canal des Ardennes. En rundlagd man i en motorbåt hjälpte oss med tamparna utmed kanalbanken. Det är ofta långt mellan pollare eller förtöjningsringar, så han gick till sin båt och hämtade en portabel påle och slägga som han sedan bankade ner och vi blev bra förtöjda, tack sade vi.
Nästa dag började vår vandring upp mot Ardennerna. 25 slussar, ca 3 meter höga, med 2-300 meters mellanrum låg framför oss. I våra böcker står det skrivet att det tar ca 7 timmar att ta sig ner alla 25 slussarna, men vi skulle ju uppåt så det skulle ta längre tid.
Man får en fjärrkontroll på första stället så vi kan starta förloppet, sedan är det meningen att systemet ska känna av att vi närmar oss och slussen är klar för oss när vi är framme. Det fungerade “sådär” i början så vi fick ringa efter servicepersonal ett par gånger, men sedan flöt det på och vi klättrade upp, upp, upp. Vid sluss 15 hade vi bestämt att avbryta för natten och vi avtalade med en serviceman att starta klockan nio nästa morgon.
På morgonen efter var det en liten vit motorbåt bakom oss där vi förtöjt. Han frågade om han fick slussa med oss så vi kunde hjälpas åt, javisst sa vi, du kan gå in först i slussarna så får vi alla plats. Han blev glad och frågade om han fick bjuda på lite fin whiskey som hans fru hade skickat med honom på resan, vi mumlade väl lite att det behövdes inte.
Nu var vi tre båtar som gjorde sällskap. Den nya lilla båtens kapten hette Hans och var Nederländare, han hade varit ensam och åkt tunt på kanalerna några veckor och var nu på väg mot hemmahamnen. Nu hade vi betat av den intensiva slusstrappan och vi var uppe i Ardennerna som var så vacker natur och böljande landskap med skogsklädda berg i horisonten. Vi stannade direkt efter sista slussen och vi kom med nöd och näppe in till kajkanten eftersom det var så grunt. Columbia kom inte intill, så de fick ligga utanpå oss. Sen eftermiddag kom Hans och visade sin whiskey , vi välkomnade in honom i Unisax och Rosita och Bernhard kom också över så vi hade en trevlig pratstund, och – ja – det var mycket god wiskey. Nästa dag åkte vi igenom en tunnel.
Nu var vi framme vid slutet på den här kanalen – Pont a Bar. Här kunde vi tanka direkt från bryggan och även köra en maskin tvätt. Rosita bjöd in oss och Hans till middag på Columbia, vi hade några fläskskivor som behövde ätas upp så vi grillade dem och Rosita gjorde paella, mycket gott och trevligt.
Senaste kommentarer