I slutet på februari fyller Anders år och vi firade med kaffe och tårta med våra vänner i vår sittbrunn. Till kvällen bjöd jag Anders på valfri restaurang och han valde en plats här i marinan med god och rikligt med seafood.

Efter ett år i vattnet med dessa speciella omständigheter, med bla mycket salt vatten (3,8% salthalt) och varmt vatten, samt att vi nu legat stilla länge, så funderar vi på att få båten upplyft på land för översyn, rengöring och ev bottenmålning. Vi frågar runt om priser och konstaterar att de tjänsterna är ruskigt dyra samt att vi inte får göra något av jobben själva som vi är vana vid att göra (rengöring, bottenmålning) så vi avvaktar. En dag hör vi ett plaskande i vattnet vid en grannbåt…är det sjöodjuret, eller något annat stort djur som förvirrat sig in i hamnen?.. Det visar sig att det är en dykare som fått i uppdrag av båtägaren att “snygga till” botten och propellern från eventuella snäckor och annan beväxtning på båten. Jaha, tänkte vi, det är kanske något för oss. Vi tittade efter var dykaren tog vägen och gick för att fråga honom om det. Det blev affär och efter ett par dagar kom han och rengjorde vår båt också, även Columbia tyckte det var en bra idé, så nu kan vi segla utan bromsande undervegetation att släpa på.

Vi hade läst om ett polismuseum i Rom och vi begav oss dit. Bernhard har tidigare varit polis och blev lyrisk av alla gamla fordon och prylar från Italiens poliskårer. Det var ett mycket omfattande och fint museum, med glänsande och välputsade fordon.

Därefter fortsatt vi några kvarter för att titta på några spectakulära husfasader med enorma konstverk, mäktigt.

  • baksidan…

Vi hittade små vårtecken på vår väg mot en liten inhemsk restaurang med mycket lokala maträtter under enkla förhållanden. Vi åt bla friterad kronärtskocka som var fantastiskt god, man åt hela skockan, med stjälk, blad och skaft, det vill jag äta igen.

Sista helgen i februari kom vår “Valenciadotter” Berte på visit igen. Det är alltid så trevligt med besök och vi får veta hur livet i Valencia är utan oss, vi var ju där förra vintertiden. Vi mötte Berte på flygplatsen med lite bus, det brukar ju stå personer och vänta vid utgången, med skyltar med namn på dem som de ska möta, vanligtvis är det en taxichaufflr eller någon guide etc. Vi hade en skylt med namnet Berte med stora boksräver och stod bland taxichaufförerna. Berte kom ut med ett gapskratt. Vi startade sedan visiten med en repris från förra gången, möte och middag i Columbia, gott och trevllig och vi har alltid mycket att berätta för varandra. Den här helgen var det en blåsig söndag, vi hade bokat bord med en traditionellt lagad buffé som var mycket populär bland ortborna. Men före det gick vi in på en bar för att prova den omtalade Aperolspliz, den var go den och buffén också.