Det var exelent service i den enkla marinan i Scoglitti, vi såg något vi aldrig sett förut – de drog upp moringlinorna och rensade av dem från lera, musslor och annan som man annars kan skära sig på om man inte använder handskar, samt att det är mycket geggigt att dra upp linan och fästa den på båten. Ibland kan det se ut som om man har haft chokladfest ombord när man är förtöjd och klar, men det finns ju vatten att spola av med. Vi fick också båtskjuts till andra sidan av marinan för att fylla vår extra dieseldunk.

Innanför marinan fanns en stor “bassäng” där fiskebåtarna gick in med sin fångst, de hade linor från land och en liten jolle som de lastade i sin fångst och rodde in till land med, intressant lösning när det är för grunt att komma iland med stora fiskebåten. Utanför hamnområdet fanns en enorm sandstrand med möjligheter att äta glass eller dricka något svalt, eller kaffe.

Vi fick veta att “i Scoglitti ska man äta fisk”, så vi bokade nord på den rekommenderade fiskrestaurangen, åh vad gott det var.

  • Anders leker med maten

Nästa marina vi seglade till blev Pozzallo, en hamn där färjan till Malta avgick från. Ca en och trekvarts resa, liiite snabbare än det tar för oss att segla dit. Vi är ju nu i gul riskzon som bla innebär att det nu är tillåtet att förflytta sig utan karantän etc i sin region, som för oss är Sicilien. Men här var hamnkaptenen nitisk och krävde papper på vart vi kom ifrån, vart vi skulle, båtförsäkring, pass, coronatest och vaccinbevis. Vi gav honom det vi hade och han blev nöjd. Hamnkaptenen – en ung kille, stiligt klädd – hade sin sekreterare med ut på pontonen – också hon var välklädd i dräkt och med höga klackar på skorna – och bar med båda händerna, högtidligt en liten blå ask som innehöll en trådlös kortdragare, som vi kunde betala via. Allt korrekt utfört.

På natten smög färjan ut och for iväg som en liten belyst stad i mörkret.

  • Intressant konstruktion

På nästa etapp rundar vi Italiens sydspets och fortsätter lite norröver, mot Marzamemi, en turistisk liten by, dit det italienarna reser med sin bil och promenerar och äter gott på söndagar och även turister såklart. Där fanns en Michelinklassad restaurang, som vi bara hade råd med att fotografera (utanför).

Nu var det dags för en ankarvik, utanför Syracusa. Den största tjusningen med ankarvikar brukar vara det klara fina vattnet, men det var inte så här eftersom en flod hade sitt utlopp i närheten, så vattnet var mer brunt och inget siktdjup alls, inte badvänligt. En trygg ankringsplats dock, med närhet till staden. Eftet någon dag ringde vi en sjötaxi som hämtade oss alla fyra och körde oss tryggt till land, det kändes lite lyxigt, men vi har inte monterat upp vår jolle ännu. Syracusa är en fantastisk stad som ska få en egen rubrik.