Vi hade tänkt segla till Arbatax på söndagen – ca 40 nm, men efter senaste uppdateringen på våra väderappar beslutade vi hastigt på lördagseftermiddagen att vi var tvugna att lämna viken genast för det skulle blåsa mycket från nordost redan under natten. Vi packade raskt iordning för segling och kom iväg vid tretiden. Det var lite vågor emot, men vi puttrade på, beräknad ankomst vid elva, i mörkret. Vågorna ökade efter någon timma och vinden tilltog, varefter var det ohållbart att fortsätta resan så vi styrde in mot land mot en liten hamn. Vågorna sköljde över hela båten och Anders som stod vid ratten var helt dygsur av saltvatten. Efter ett par timmar i mycket otrevligt väder, äntrade vi den lilla hamnen La Gonone, som tack och lov var lugn och det fanns varsinn plats för både Columbia och oss. Marinerorna upplyste oss om att förtöja ordentligt för Mistralen skulle blåsa kraftigt nästa dag. Den vind och vågor som överrumplade oss, gick inte att utläsa i några väderappar.

Nästa dag började vinden att tillta, vi hade betalat för två nätter nu, så vi kände oss trygga och lättade. Det var en trevlig och välskött stad att strosa runt i, mycket backig eftersom den låg utmed en bergvägg.

Senare på eftermiddagen blåste det rejält och marinerosarna, vandrade runt på bryggan och tittade till båtarna. De kom fram till vår båt och upplyste beklagande att vi var tvugna att flytta på oss, för platsen var bokad sedan tidigare av en katamaran, trots att vi betalat för två nätter! Tanken på att släppa tampar och byta plats var inte så lockande i den blåsten, men vi hade inget val. Vi skulle ligga med stävankaret ut i hamnbassängen och sedan förtöja aktern i betongbryggan, det fanns alltså inga mooringlinor där. Detta engagerade en gummibåt, en extra person med på vår båt och flera marineros på bryggan som tog emot tampar. Manövern lyckades utan skador, men resten av dagen och hela natten hade vi motorn igång och satt ute för att parera för de kastvindar på upp till 30 m/s, så vi inte blåste in bland stenarna vid bryggan. Som tur var hade vi en samarbetsvillig båtgranne som vi kunde binda fast vid med grövsta linorna vi hade i både för- och mittknap. Allt höll utan skador så nu vet vi att båten är välbyggd. Vi fick under natten se att en rundtursbåt hade en stor kulfender som hängde fritt utan att göra någon nytta, nöden har ingen lag tänkte vi och med lite tur fick vi bort den och kunde binda fast den som dämpare mellan vår båt och brygga. Efter ca två timmars sömn, vid halv niotiden väcktes vi av att någon var på vår båt, snabbt upp för att kolla vad som lät och fick se rundtursbåtens ägare som tog tillbaka sin kulfender vi lånat. Vi bad utsäkt och försökte förklara vårt nödläge under natten. Han verkade förstående och var inte arg på oss. När vår båtgranne däremot kollade över båten på morgonen fick han se sitt roder avslaget ca 40 cm. Vi fick “bara” en tummnagels skada på ett roder och kände oss trots allt nöjda med vårt agerande under natten.

Det var den värsta natten vi varit med om. Columbia däremot, tvingades ut i vinden till ankarvik, för deras plats var också bokad. Det var ingen bra upplevelse för dem, de hittade dock en plats nära det höga berget, där vinden blåste över dem och inga vågor, så de kunde somna vid midnatt.

Nästa dag lämnade vi La Gonone för att ta oss nära utmed kusten där vågorna var mindre med destination Arbatax. Vi är trots allt glada över beslutet att lämna ankarviken, det hade inte varit bra att ligga kvar där nu med facit i hand.