Vi hade försökt boka plats i denna hamn, men inte fått svar, Rosita ringde upp dem innan vi anlände och fick till svar att det var fullt, vi fick höra av oss nästa dag… Det fanns en väntbrygga som vi lade till vid, där fick man ligga gratis i tolv timmar utan vatten, el eller tillgång till faciliteter. Det var ju ingen som skulle köra iväg oss till natten, tänkte vi och nästa dag skulle det kanske finnas plats i hamnen. På morgonen kom några marineros och sade att de behövde platserna om två timmar…. Det var en lång transitbrygga vi låg vid och det visade sig att ena halvan (där vi låg) tillhörde en kommunal marina och den var dyrare än den andra halvan som var en klubbhamn, så om vi flyttade fram oss några meter så kunde vi ligga kvar där, för det skulle räknas som nödhamn eftersom det var stark Mistralvind på gång och ingen skulle komma att flytta sig i marinan som vi ville in till. Bra, fler gratisnätter. Vi fick dock senare på kvällen varsinn plats i marinan och kände oss därmed säkra för vinden.
Vi funderade på vad innevånarna på Sardinien kallas, sardinier…, sardiner.. nej, det är sarder de kallas. En dag hyrde vi bil och undersökte “Sardiniens Dolomiter” som sarderna kallar det. Färden gick på smala krokiga vägar, högre och högre upp och ibland längre och längre ner. Det skulle finnas vilda mufflon och örnar men det såg vi inget av, däremot var alla vägskyltar utmed vägen sönderskjutna, det verkar vara ett utbrett nöje för urbefolkningen.
Vi såg fantastiska vyer och en annorlunda frisk doft i luften som vi inte kände igen, när vi var högst upp. Det var mycket grönt med tät, låg vegetation och vackra bergsformationer. Vi stannade i Bitti, en liten by med en restaurang och blev serverade jättegod pasta för en billig peng, men det var flera byar vi passerade som såg mer eller mindre övergivna ut, det fanns inte ens en pizzeria och då är det öde.
Resan avslutades i Posada där vi vandrade upp i den gamla stadsdelen med en borgsruin på toppen, där var det en fantastisk utsikt över det låga, vidsträckta och bördiga landskapet som i bakgrunden kantades av den höga bergskedjan vi just lämnat. På nervägen stannade vi och lyssnade på cikadornas sång (oväsen) och försökte få syn på någon eftersom de lät så nära, dock utan att lyckas. Det är väldigt mycket cikador på Sardinien, de trivs väl i den bördiga och studom torra vegetationen här.
Anders i topp 
Spaning efter cikador 
Korkek 
Ewa i vila
Tydligt budskap 
Handfast information
När vinden och vågorna efter några dagar lugnat sig så seglade vi vidare söderut och hittade en ankarvik som var skyddad för kommande vindar.
Ro, ro 
Kiteseglare 
Skugga
Vi började med att sätta fart på Rainman igen, den ska köras inom en vecka för att hålla bakterienivån på rätt nivå, utan att behöva tillsätta några kemikalier.
Vi stannade en dryg vecka och under den tiden kunde vi ta jollen och köra in till standen flera gånger för att röra på benen, kasta sopor och köpa mat. En kväll grillade vi spett i Columbia, i deras Cobb, jättegott och trevligt.
Kätting och ankare syns på botten 
Ro i kvällsljuset 
Skugga och svalka 
Intressant komposition 
Alla dessa fantastiska solnedgångar 
Det är mycket varmt
En dag blev vi inkörda till stranden med Columbias jolle, för att sedan ta bussen till grannbyn – Santa Lucia. Där hade vi tre timmar på oss att utforska. Det hade räckt med en timma, det var en liten by.
Senaste kommentarer