Vi fortsätter norrut i Saone och siktar på att lämna floderna och starta kanalfarandet i Champagne et Bourgogne som till en början leder genom vackert landskap med böljande knallgula rapsfält mot klarblå himmel som vi ser genom mycket lummiga och gröna allèer, fåglar sjunger hela tiden och grodorna kvackar i vattenbrynen utmed kanalbankarna, det är magiskt vackert. Men först – tre slussar och en övernattning till i Saone innan vi viker av mot den planerade kanalen och ser välkomstmeddelandet till nya kanalen på brospannet vi åker under. I den tidigare slussen fick vi kvittera ut varsin fjärrkontroll så vi kan öppna kommande slussportar, köra in efter signal, fylla upp när vi förtöjt ordentligt, så vi inte skadar båten när vattnet spolas in, allt genom knapptryckningar på den lilla dosan. I början känner man sig ringrostig, det är olika höjd på slussarna och pollarna som vi ska göra fast med, sitter olika i alla slussar. Vi slussar uppför de första dagarna, vi kommer så småningom fram till ett bra arbetssätt med samarbete.
Den här andra dagen kunde vi inte läsa oss till något bra mål, så vi slussade på och njöt av allt det fina och att allt fungerade och vi räknade med att finna en bra förtöjningsplats för natten. Sent på eftermiddagen tog det stopp, en sluss ville inte öppna och släppa ut oss, inget hände. Vi ringde VNF – som ansvarar och sköter de Franska kanalerna – och efter ca tio minuter kom en VNF-person och hjälpte oss starta systemet. Det var väldigt mycket sjögras i de här trakterna och portarna orkar ibland inte öppna automatiskt. Vi började bli lite nervösa för allt stängs ner för dagen klockan sex och vi hade fortfarande inte hittat någon nattplats. VNF sa att hon skulle hjälpa oss komma igenom de två framförvarande slussarna – trots att det blev stängningsdags – och därefter skulle det finnas en liten dykdalb (en stolpe i vattnet) som det var ok att förtöja mot. Vi tog oss genom sjögräset, med flera stopp för att backa så gräset kunde glida av från köl och roder och vi fick lite fart genom vattnet igen. Dykdalben var där och lite trötta förtöjde vi klockan halv åtta efter fjorton slussar, en alldeles för lång dag.
Nästa dag hade vi en trevlig rastplats i sikte – Cusey – en “Halte fluvial pique-nique” som betyder – rastplats med bord och stol, ibland med el och vatten samt soptunnor. Vi längtade efter att få plocka fram vår grill – Lotus, som Rosita hittade vid sopstationen i Licata på Sicilien, några år tidigare, helt komplett i orginalkartong som någon tydligen tröttnat på, som hon erbjöd oss att få, för själva hade de redan grill. Det blev en fin kanaldag, soligt och ganska varmt och den här dagen – inte så lång etapp, vi var på plats vid tolvtiden.
Cusey levererade, vi var själva på den här fina platsen och det visade sig att det fanns både el, vatten och soptunnor, dessutom var allt gratis. Jag tog ut en balja och tvättade lite kläder och eftersom vi var själva så tog vi för oss och hängde tvätten på tork mellan två träd, lyxigt. Sedan grillade vi och njöt av den fina naturen med så mycket grönska och en varm kväll, den första denna vår. Dag två förväntades regn så vi beslöt att stanna. Det blev regn, men Anders och jag hann med en promenad mellan skurarna. Rosita hade listat ut att det fanns en ekobutik som också gjorde färska pastarätter att köpa med hem, det hade dock bara öppet ett par timmar, från halv fem på torsdagar och fredagar och det var ju fredag denna regniga dag så vi bestämde oss för att slå till. Dagen förflöt i regnets tecken och klockan fyra ställde vi upp för marsch mot pastabutiken. Vi kom fram och väntade på ett tecken att det skulle öppna….ca en halvtimma, då tittade en man ut och sade att de inte hade öppnat för säsongen, så tji fick vi, men mat hade vi ju hemma.
Nästa dag var det sol igen och vi fortsatte färden mot en lite enklare plats, lite längre etapp än senast. Vi såg på google maps och i vår kanalbok att det skulle finnas en matbutik i den lilla byn och det passade ju bra, för vi börjar se botten i kylen. Vi slussar och slussar när Columbia kallade på oss via Vnf:en att de hade lite problem med kylningen till motorn och konstaterade att kylvattenintaget säkert var igensatt, vi körde lite försiktigt mot mål. Det är mycket gräs och växtligheter i vattnet så det är inget ovanligt fenomen om än inte bra. Så är vi framme vid den mycket enkla platsen Piépape och vi förtöjer under trädens skugga. På den mycket enkla skylten, visades vilken väg vi skulle gå och med ryggsäck på vandrade vi iväg till den mycket enkla lilla byn. Vi såg bageriet som inte hade varit i bruk de senaste åren, efter ytterligare en liten bit konstaterade vi att det nog inte fanns någon mataffär. När vi gick tillbaka frågade vi en kvinna, som grejade i sin trädgård, men hon skakade på huvudet och beklagade, det var över fem kilometer till närmaste affär.
Vi slås inte ner av det, Bernhard inviterade oss att njuta hans goda “beansoup” och det tackade vi rask ja till. Men först skulla han ikläda sig sin tjocka våtdräkt och ta sig ner under båten för att rensa inloppet till kylvattnet. Han fick dock vänta en stund för nyss passerade en stor pråm som vispade upp bottensegment och lera, så det var mindre än tre millimeters siktdjup. När det lagt ner sig lite så rensade Bernhard det galler som var ganske igensatt. På kvällen åt vi bönsoppa i Columbia, mmmm. På grund av regnet blev det en dag till på den lilla mycket enkla platsen och vad gör man då? Jo, bakar färskt bröd. Rosita gjorde degen (vi hade inget mjöl) och Anders gräddar i gjutjärnsgryta i vår gasolugn och då får man lite värme i båten, win-win. Rosita och Bernhard visade sedan oss hur de äter nybakat – skivor av bröd, isterfett, salt och rostad lök på ljummet bröd, gott, alltmedan regnet öste ner utanför. Båten såg förfärlig ut efter regnet, fullt med frökapslar, löv och annat från träden ovanför. Det finns ju mycket vatten i närheten att hinka upp och skölja av och då blev det fint. Efter det kom det mera regn, det var bara att ösa igen.
Senaste kommentarer