Ankarvikar och ankarvikar

Nu har det varit en lugn vecka, passande för ankring. Vi droppade vårt ankare i en vik med fin sandbotten och en ganska skyddad plats utanför marinan i Cetraro i norra Calabrien. Förvånande få båtar som är ute och rör på sig, mest sådana små motorbåtar som är ute för att fiska, men även ta ett dopp och slappa. Vi var så pass nära badstranden, så vi behövde inte montera på motorn till gummijollen, utan det gick bra att ro och det är mitt jobb och möjlighet till lite muskelarbete. Det var sedan en kilometers promenad till Lidl för att köpa lite färskvaror var och varannan dag, eftersom vi numera behöver kyla både vatten, vin och öl och då får det inte plats med mat för flera dagar. Men vi vill ju röra på oss så det är ett kärt besvär. Vi bjöd Rosita och Bernhard på middag en kväll, de ankrade ganska nära oss, så det var bara att ro dit och hämta matgästerna.

• 

• 

• 

Efter nästan en vecka började vi få slut på färskvatten i vår tank. Då väckte Columbia upp sin watermaker – Rainman – för säsongen, som med en bensinmotor och avancerade filter kan göra saltvatten till dricksvatten, fantastiskt. De sista två nätterna i den viken, svallade det obekvämt mycket och ingen vind, vilket betyder att båtarna lägger sig sidledes med vågorna och svajar ca 25 grader och båda hållen = svårt att sova och mycket oväsen från saker som rör sig i båten, man får gå upp då och då för att trycka ner en handduk eller disktasa mellan glas, koppar etc så det blir tystare. Den allra sista natten vaknade jag och tittade ut i fullmånens sken och noterade att Columbia och Unisax ligger med aktrarna mot varandra med bara några meter mellan. Undervattenströmmar och ingen vind gör att båtarna inte rör som de brukar, när det är lite vind. Normalt vrider sig båtarna i samma rikting när vinden är i alla fall något och man har då samma avstånd till varandra, oavsett vädersträck. Men den här natten gungade vi runt utan vind. Jag väckte Anders och vi drog upp ankaret och flyttade oss i månskenet till ny plats utan nära grannar, sedan var det svårt att komma till ro igen, men vi lyckades båda att somna om så småningom. Det var nog dags att byta till en lugnare vik så vi får sova gott.

• 

• 

• 

Nästa morgon fortsatte vi vår färd norröver till nästa ankarvik. Vattnet är så underbart vackert – azurblått, så man tror nästan bilderna är manipulerade i något bildbehandlingsprogram, men detta är IRL (in real life=i verkliga livet) nu ligger vi i ny vik och det är varmt, varmt , varmt, ca 34 grader i skuggan – ute och samma temperatur inne, 29 grader i vattnet, ingen vind och svetten rinner hela tiden.

• 

• 

•