Vi stannade i Arbatax i två veckor, dels för att det var en fin ankarvik utanför, dels för att få reparation av vår vindmätare/ny kabel genom masten utförd och dels på grund av väder/vindförhållanden. Det är mycket varmt och svetten rinner hela tiden på kroppen, bada och dricka mycket vatten är viktigare nu än någonsin. En dag rodde vi in till stranden igen för vi hade sett på kartan att det var någon slags insjö eller etang bakom stranden. Vi vandrade iväg utmed stranden och såg stora odlingar med musslor och kanske också fiskodling, innanför som vi trott, det fanns också en restaurang där det serverades färsk fisk och färsla musslor samt en massa annat gott i en enkel, trevlig och familjär atmosfär. Vi tog oss lite dryck och satt och njöt ett tag. En man fiskade med spö från en brygga bredvid och han hivade upp en stor fisk.
Det börjar vara dags att planera för att komma till Rom, vi ska vara där i början av september och Rom kommer att vara vår vinterplats denna vintersäsong. Det ska bli riktigt kul att komma dit, det finns så mycket att uppleva där i lugn och ro.
Planen var att sakta ta oss norrut på Sardinien för att invänta bästa väderförhållanden inför seglats över Thyrenska havet och kortaste sträckan över, ca 125 nm, ett dygn. Väderprognoserna visade oroligheter den närmaste veckan med vindar först från väster och senare från sydväst med tillhörande höga vågor och hur ser det ut efter det…. beslutet kom snabbt, vi går nu! härifrån, eftersom det var bra prognoser det närmaste dygnet. Från Arbatax till Rom är det ca 160 nm, ca trettio timmar över öppet hav. Vi gjorde båten seglingsfärdig, förberedde mat att äta “under gång” som inte behöver så mycket tillagning och vi lämnade Arbatax klockan två på söndagseftermiddagen.
Det började bra med fin segling, solen gick ner i horisonten bakom oss och månen (88 % i storlek) lyste fint för oss. Efter klockan 22.00 mojnade vinden och vi började få ont om ström eftersom inte solfångaren kan jobba utan sol och vi använder ström till kylskåp, instrument, lanternor, autopiloten etc. Det blev bra att köra motorn ett tag och hoppas på mer vind varefter. Månen började gå ner vid tretiden och då blev det riktigt mörkt, det kändes skönt att hela tiden se Columbias lanternor i närheten och att veta att vi kunde nå varandra via Vhf om det skulle behövas. Timmarna gick och vid sextiden kunde man ana en ljusnande horisont. Straxt efter halv sju såg vi en orange strimma av en halvcirkel, snabbt stiga upp ur vattnet och solen var snart uppe på himmelen och ljuset tillbaka. Det känndes som om vi snart skulle vara framme, men det var faktiskt minst tolv timmar kvar..! Nu började vi vara trötta på allvar så vi unnade oss att turas om och sova någon timma var. Det är konstigt att man klarar så många timmar utan sömn, för mig är det väl på grund av adrenalinpåslag för det är spännande och lite läskigt tror jag.
Kvällsljus på stort hav 
Kvällens motljus 
Sol går ner 
Måne kom upp 
Sol går upp
När det var ca två timmar kvar till mål, kom vinden tillbaka och det med besked. Det blåste upp från inget till 15/16 ms, på ca 10 minuter. Vi hann först hissa alla segel, för att snabbt reva ner för att minska segelytan så det blev en bekvämare och effektivare segling, vågorna skvätte upp på båten. Vi seglade vid åttatiden in till vår ankarplats och i med ankaret och vi var skyddade från de mesta vågor och vind, hua. Den här ankarplatsen är alldeles norr om floden Tibern och Roms marina. Det var från början tänkt att bli en stor hamn/marina här, men pengarna tog slut och det blev bara en halvlång pir byggd och som nu skyddar oss. Vi delade en flaska Cava för att fira att överfarten hade varit bra och att vi nu är på fastlandets Italien, därefter behövde vi inget mer den kvällen och vi somnade sött.
Morgonen efter vaknade vi till en annorlunda utsikt mot vi tidigare haft, en pir med betongklumpar delade himmel och hav.
Laga bensintank “under gång” 
Lunch “under gång” 
Ny morgon, ny utsikt 
Marinan som bara blev en halvlång pir 
Varmt så det räcker
Det kom under dagen en del småbåtar med folk som badade eller fiskade och många fiskare med metspön utmed piren. Det var åter dags för grillning i Columbia när vi hade slöat och återhämtat oss, så vi rodde dit på kvällen de ca 40 metrarna som det var mellan oss. Vi har så trevligt och gott när vi ses så timmarna går och mörkret kommer. Vi började förbereda oss för att ro hem, när det plötsligt började blåsa väldigt mycket och vi konstaterade att det inte skulle gå att ro. Vi avvaktade läget när vi tittade upp och såg en räddningsbåt komma in i viken med blinkande blåljus och sökarlampa som lyser hit och dit. Mellan oss och land är det en liten sandstrand och de körde sakta fram och tillbaka där. De körde fram mot oss som tittade storögt på deras arbete, de ropade och frågade om de fick låna vår lilla jolle och de fick de ju såklart. Vi lyckades kasta tampar så de fick tag i jollen och så fortsatte de att leta, vi såg att de sedan lyfte upp jollen på deras båt och vi tänkte – nu snor dom den!?
De kom upp mot oss igen och lämnade tillbaka jollen och tackade för samarbetet och var på väg att lämna viken. Vi kom på att vi kunde ropa upp dem på Vhf:n och be dem bevaka oss när vi rodde tillbaka till vår båt ifall vi inte orkade ro i den vinden, det gick dom med på och körde brevid oss till vi rott fram och klivit upp på Unisax, vi vinkade tack och de körde sakta vidare iväg från viken. Det var en häftig känsla att få beskydd av en italiensk räddningsbåt när vi rodde hem från en trevlig grillkväll hos vänner. Vad de sökte efter förstod vi alldrig och vi tror inte att de hittade något heller.
Det blev ett par dagar till med mycket vind där i viken och mycket höga vågor utanför piren. Vi beslutade oss för att avvakta till vågorna lagt sig och sedan tuffa in till Porto di Roma och gömma oss medan nästa vindperiod raskade över. Dag fyra smet vi in för att undersöka hur vår vinterhamn ser ut.
Senaste kommentarer