Det fantastiska, berömda, omtalade Amalfi ligger nu framför oss, normalt så är det såååå mycket turister här, men på grund av Covid-19 så är det inte så nu. Det är väldigt synd för italienarna men bra för oss (om en får säga så, men att berätta om positiva saker kan väl aldrig vara fel). Sedan vi blev utsläppta från karantänen i Ostia så har vi inte sett många segelbåtar eller turister överhuvudtaget, inga stora kryssningsfartyg som invaderar turistorterna. I många avseenden är det lite bra, tex för naturen och eftersom det är en enorm belastning på populära platser, men för de som lever på turism är det katastrof. Vi njuter i alla fall nu och känner oss privilegierade och alla är så vänliga och hjälpsamma.

I området i och runt Amalfi odlas och växer en speciell citron som bara finns här och är ett skyddat varumärke. Den har ett mycket tjockare skal, är inte lika sur och inte lika saftig, den passar utmärkt i olika maträtter, tex “Tagliatelle di Lemone” som är en enkel och fräsch pasta med denna citron, lite rivet skal och fruktköttet som värms försiktigt i smör och blandas tillsammans innan servering, jummie, jummie. Amalficitronen kan ta sig olika former.

På rekommendation av vår tidigare båtgranne i Ostia, är ett besök i den lilla bergsbyn Ravello – 364 m ö h – ett måste. En buss slingrade sig upp och vi upplevde hisnande vyer på färden upp. Chaufförerna har örnkoll på bussens storlek och var man ska börja svänga för att komma runt i kurvorna. Väl uppe på topp möts vi av en trevlig liten stad, smala gränder, keramiktillverkning där verken såldes i butiker, samt små restauranger och andra butiker, men inga turister, tragiskt.

Vi besökte Villa Rufolo, byggt av en rik handelsman på 1200-talet och är nu en byggnad med vacker trädgård omkring och fin utsikt över Amalfi och havet.

Platsen är också ett berömt center för många olika musikaliska event och konserter, dock inget detta år. Jag tog en bild på en affisch från förra året, där orkestern sitter med ryggen mot havet och publiken ser alltså musikerna med havet som bakgrund, otroligt spektakulärt

Att ligga i ankarvikar är mysigt och billigt, men det är oftast riktigt gungingt också, ibland dygnet runt. Vi har varit på ankare nästan två veckor nu och jag längtar in i hamn där båten är stilla och jag behöver inte hålla i allt i köket, låsa varje låda som öppnas och komma ihåg att stänga toadörren, annars slår den snart igen med en smäll, eller när vi känner oss vimmelkantiga och trampar luft när vi tagit jollen till land. Eller vakna på natten för att det börjar blåsa upp och fundera på (oroa sig) om ankaret håller oss på plats, en dag fick vi lägga om för vi kom för nära en liten båt som låg på boj bakom oss och vi började glida mot den. Näärå, det är inte gnäll, “that’s life”. Vi åker vidare i morgon, till en marina.

  • Blåsdag i ankarvik