Efter ytterligare några ankarvikar och fantastiska vyer, var det dags att komma in i hamn igen, vädret ska bli lite instabilt och då passar vi på att vara trygga i en marina.

Vid start kunde vi se att det var tunga kusliga moln som hängde över Sicilien och tåspetsen på Italien, det såg ut som om det kom riktigt mycket regn och några blixtar, efter en stund såg vi att från molnet kom en stor tydlig strut som gick ner mot vattnet som en virvel, var det en tromb måntro?!, den var kvar i ca 15-20 minuter, den ändrade lite i form – tjockare och smalare, kusligt och mäktigt, sedan tynade den bort och kvar var bara det mörka molnet, som också klingade av och blev ett vanligt litet vitt sött moln. Vi var inte så nära fenomenet, men vi hade andra mörka moln framför oss, som dock inte besvärade oss.

Vi hade just börjat slappna av efter att hotet om oväder hade lugnat sig, då Columbia ropade upp oss på vhf:en och meddelade att de behövde stanna för de hade ett nät som fastnat under båten, några minuter senare fick de bort det och färden kunde fortsätta, skönt att det inte hade trasslat in sig i propellern. Det finns alltid något att vara glad och tacksam för.

Kustbevakningen ropade upp både Columbia och Unisax på vhf:en och frågade om vi hade problem ombord, det var någon som hade kontaktat dem för de hade sett ett ljussken från vår båt och trodde det var något larm från oss. Det var säkert också för ovädrets skull. Våra salongsfönster kan ibland göra solkatter, det var kanske att sådant blink som någon på stranden sett. Skönt att veta att folk är uppmärksamma.

Väl framme i Vibo marina, stannade vi i ankarviken utanför första natten, för att förhandla pris med de tre marinorna som finns inne i hamnen och det blev den gungigaste natten hittills, allt som kunde röra sig i båten, ramlade runt den natten och då är vi ändå vana vid att det gungar.